Conny Svenssons

Ingenjörsgeologiska Exkursion

Ingenjörsgeologiska aspekter


Hållfasthet i enskilda bergarter

Hållfastheten i en enskild bergart kan variera avsevärt. Dock kan man generalisera utifrån det bergartsnamn och den bergartsgrupp som bergarten tillhör; magmatiska bergarter, metamor-fa bergarter och sedimentära bergarter. Betydelsefullt vid bedömning av enskilda bergarters hållfast-het är vittringen och vittringsgraden. Vittrat material får låg hållfasthet och är naturligtvis icke alls lämpligt som råvara i grusindustrin och betongindustrin. Stark vittring kommer till och med att ge bergarten hållfasthetsegenskaper såsom hos ett jordmaterial, se lermineralvittring, se lervittrade zoner i urberget
Sålunda brukar de magmatiska bergarterna normalt ha högst hållfasthet. Detta gäller särskilt de magmatiska djupbergarterna, där en bergart som granit ofta har värden kring 200 MPa i enaxiell tryckhållfasthet. När svenskarna talar om det hårda berget eller "det klingfasta berget", så är det just sådana hållfasthetsvärden som djupbergarterna har. Bakgrunden kan sökas i bildningsprocessen, som givit kantiga korn utan hålrum då en bergartssmälta stelnat till en magmatisa bergart med massformig struktur. Bergarter som granit, diorit och gabbro är normalt mycket bra som råvara i grusindustrin tack vare sin höga hållfasthet.
De metamorfa bergarterna, särskilt skiffrarna, har generellt lägre hållfasthet än de magmatiska. De är ju oftast hårt pressade och har därmed en folierad struktur, som utgör svagheter när den utsätts för en mekanisk påkänning. Som råvara i grusindustrin betraktas dessa bergarter som lömska därför att de har varierande hållfastheter. Inte ens den vanligt förekommande gnejsen är att helt lita på i detta sammanhang utan ibland finns gnejsvarianter som är olämpliga som råvara i grusindustrin. Ett undantag bland de metamorfa bergarterna utgör kvartsit som nästan alltid har höga hållfasthetsvärden.
De sedimentära bergarterna har generellt sett klart lägre hållfasthetsvärden än övriga berg-artsgrupper. De kan ha hållfasthetsvärden på >100 Mpa (enaxiell tryckhållfasthet) och därmed klassas som starka bergarter. De kan också ha ytterst låga värden i kPa-klass, dvs hållfasthetsvärden som jordarter har. Detta beror på diagenesprocessen. Det normala är att sedimentära bergarter har genomgått en större eller mindre diagenes och således har hållfasthetsvärden som ligger mellan de ytterligheter som angivits ovan. De flesta sedimentära bergarter kommer således att vara olämpliga som råvara för betong- och vägballast.



Ingenjörsgeologiska aspekter på Sveriges Berggrund - submeny



Ingenjörsgeologi - meny / Ingenjörsgeologiska aspekter- start / Exkurera på egen hand

Conny Svensson. B. Sc.
Dept of Engineering Geology.
Lund University of Technology. P.O. Box 118, 221 00 Lund, Sweden
E-mail: Conny. Svensson@tg.lth.se
uppdaterad 961205